Det här brevet skickade jag till Justitiedepartementet som en reaktion på förslaget till ny upphovsrättslag:
Stockholm 2003-09-08
Justitiedepartementet
103 33 Stockholm
Tillägget i första stycket – ”Såvitt gäller litterära verk i skriftlig form får dock exemplarframställningen endast avse begränsade delar av verk eller sådana verk av begränsat omfång.” – bör strykas.
Det lär bli svårt, sannolikt omöjligt, att övertyga allmänheten om att det är fel att kopiera en CD för privat bruk om det är en roman på den men helt okej om det är musik på den. Bestämmelsens största effekt blir troligen att respekten för lagen minskar litet till.
1: Det första stycket i paragraf 52 d bör avslutas med orden ”..., såvida inte den tekniska åtgärden hindrar sådan exemplarframställning för privat bruk som är tillåten enligt 12 §”.
Det må så vara att rätten till privatkopiering kan avtalas bort, men den enskilde konsumenten är i en mycket svag förhandlingsställning gentemot stora skivbolag och andra företag. Konsumenten har att välja mellan att köpa det som erbjuds eller låta bli. Om rätten till privatkopiering kan blockeras med kopieringshinder är den därför inte längre en rätt utan en nåd som företagen kan ge eller undanhålla konsumenten efter eget tycke. Resultatet kan bli att paragraf 52 d i praktiken omintetgör paragraf 12. Det finns då en avsevärd risk att många lockas att bryta mot lagen och kringgå sådana kopieringshinder för att kunna göra säkerhetskopior och andra kopior de behöver för eget bruk. För att förhindra en sådan urholkning av respekten för lagen bör lagen begränsas till att skydda kopieringshinder som inte hindrar privatkopiering.
Tekniskt sett innebär detta att endast vissa typer av kopieringshinder skyddas av paragraf 52 d. (Så är för övrigt redan fallet i Justitiedepartementets förslag, eftersom åtgärder som inte är enbart kopieringshinder inte skyddas.) Därför uppstår det inte någon laglig marknad för produkter eller tjänster som förbjuds i paragraf 52 e, som ju givetvis bara omfattar produkter och tjänster som kringgår sådana kopieringshinder som skyddas av paragraf 52 d.
2: Formuleringen ”dekryptera ett datorprogram som uteslutande hindrar eller begränsar tillgängliggörande för allmänheten av ett upphovsrättsligt skyddat verk” bör strykas.
Ett datorprogram kan inte köras i datorn så länge det är krypterat. Om programmet ska kunna fylla sin funktion – att hindra eller begränsa något – så måste det avkrypteras först. Justitiedepartementet måste ha menat något annat, men jag har inte lyckats räkna ut vad så jag kan inte rekommendera någon bättre formulering. Paragrafen torde fylla sitt syfte även utan den biten.
Paragraferna 26 k till 26 m bör strykas och ersättas med en bestämmelse om att en kopieringsavgift ska ingå i priset på varje exemplar av ett verk som säljs i butik. I och med att kopieringsavgiften är betald ska köparen ha rätt att göra ett fåtal kopior för privat bruk. Avgiften ska tillfalla upphovsmännen till verket i fråga. När ett radio- eller TV-bolag köper en licens för att sända ett verk får de betala litet extra som kompensation för att en del av mottagarna spelar in verket. Om man laddar hem filer över Internet mot betalning så betalar man även då en kopieringsavgift och får rätt att göra ett fåtal kopior. Däremot ska ingen kopieringsavgift betalas för verk som är tillgänliga för gratis nedladdning (med upphovsmannens tillstånd).
På sidorna 137 till 139 i lagförslaget finns en övertygande argumentation för att kassettersättningen fungerar dåligt. Den logiska slutsatsen är att kassettersättningen bör bytas ut mot ett bättre system. Att ta ut kopieringsavgift på förlagorna är ett sådant bättre system. Eftersom varje köpare bara har rätt att göra ett fåtal kopior är det inte nödvändigt att ta ut avgift för varje enskild kopia som görs. I stället kan man ta betalt för rätten att göra privatkopior.
Den som lägger ut sitt verk för gratis nedladdning över Internet måste sägas ha lämnat sitt tillstånd till att vem som helst får ladda hem hur många exemplar som helst, och det gör ju ingen skillnad för rättighetsinnehavaren om man kopierar ett exemplar man redan har i stället för att ladda hem ett nytt. Därför betalas ingen kopieringsavgift i sådana fall.
Följande problem, vilka diskuteras på sidorna 137 till 139 samt 158 och 159 i lagförslaget, kan lösas med kopieringsavgifter på förlagorna:
Dessutom har kopieringsavgiften följande fördelar:
Man kan invända att även det här systemet är orättvist eftersom inte alla gör kopior av skivorna de köper. Jag anser ändå att det vore en stor förbättring. Att på ett rättvist sätt ta betalt för varje privatkopia som görs skulle kräva att övervakningsprogram installerades i privatpersoners hemdatorer, vilket många anser vara svårt integritetskränkande. Med kopieringsavgifter på sålda verk skulle rätt personer betala och rätt personer få betalt i betydligt högre grad än i dag, och inga övervakningsprogram skulle behövas.
Formuleringen ”Det är förbjudet att tillverka, importera, sprida, sälja, hyra ut eller inneha i förvärvssyfte anordningar, produkter eller komponenter ...” bör ändras till ”Det är förbjudet att sälja, hyra ut eller i förvärvssyfte tillverka, importera, sprida eller inneha anordningar, produkter eller komponenter ...”.
Den föreslagna formuleringen är otydlig. Det ser ut som om ”i förvärvssyfte” syftar enbart på ”inneha”. Det är inte logiskt att förbjuda innehav i förvärvssyfte men tillåta innehav i andra syften om man samtidigt förbjuder tillverkning, import och spridning oavsett syfte. Alltså måste avsikten vara att även tillverkning, import och spridning i andra syften ska vara tillåten. Av diskussionen i avsnitt 10.2.2 framgår det också att det är kommersiell hantering man vill förbjuda. Formuleringen bör därför ändras för att bli så tydlig som möjligt.
Björn Persson
(adress)